Livet, vad fan är det för påhitt?
Min älskade älskade mamma! För 3 år sedan fick du cancer beskedet. En cancer som aldrig någonsin skulle kunna botas eller som du skulle kunna bli friskförklarad från. Men det skulle gå att hålla i schack med hjälp av cellgifter, i tablettform. Det har de gjort. Det har kommit och gått en del stora tumörer i ditt skelett och lungor men de har med hjälp av strålning och cellgifter gått tillbaka eller försvunnit. Kvar lämnade de ett hål i ryggraden, inte konstigt att du hade ont!!
För tre månader sedan, runt mitten av mars får vi åka in till sjukhuset för att du bara kräks. Det tar aldrig slut.
Det visar sig att din cancer har tagit en annan vändning och en annan form. Den har blivit riktigt aggressiv och orsakar både den ena efter den andra katastrofen. Det visar sig efter några veckor att de inte längre kan behandla dig för cancern utan att din kropp kommer stänga av helt direkt om vi skulle fortsätta med cellgifterna.
Vi måste alltså förbereda oss på att du ska lämna oss inom snar framtid. Närmare bestämt så länge som dina organ orkar hålla dig vid liv.
Nu har vi kommit till den punkten då jag faktiskt nästan önskar att du fick somna in så du slapp vara instängd i din egna kropp. Vi får hjälpa dig med allt nu och det är inte många vakna stunder längre. Man har börjat läsa ditt kroppsspråk för att se om du har ont eller inte. För hur många gånger vi ska trycka på knappen så du får en dos smärtlindring.
Jag har inte sovit en sekund sedan i fredags, det är snart en vecka. Jag sover just nu i sovrummet som har en vägg mellan ditt sovrum. Så fort jag inte hör dig andas eller snarka så är jag uppe för att kolla till dig.
Jag håller krampaktigt tag om alla våra minnen och tar vara på varje leende jag får ifrån dig nu. Men det är inte lätt. Det är så förbaskat svårt att hålla sig från tårar när jag ser i dina ögon hur ont du har. Att jag snart inte längre har dig vid min sida. Hur fan ska detta gå? Hur ska livet gå vidare sen?
Det jag har så svårt att förstå är hur fort allting har gått. Här är vi i Budapest för att fira din 50årsdag i februari i år. Det är 4 månader sedan!
Ta vara på livet och uppskatta det ni har för rätt vad det är så tar det slut. 👭💔
Inte långt kvar nu
Allmänt KommenteraLivet, vad fan är det för påhitt?
Min älskade älskade mamma! För 3 år sedan fick du cancer beskedet. En cancer som aldrig någonsin skulle kunna botas eller som du skulle kunna bli friskförklarad från. Men det skulle gå att hålla i schack med hjälp av cellgifter, i tablettform. Det har de gjort. Det har kommit och gått en del stora tumörer i ditt skelett och lungor men de har med hjälp av strålning och cellgifter gått tillbaka eller försvunnit. Kvar lämnade de ett hål i ryggraden, inte konstigt att du hade ont!!
För tre månader sedan, runt mitten av mars får vi åka in till sjukhuset för att du bara kräks. Det tar aldrig slut.
Det visar sig att din cancer har tagit en annan vändning och en annan form. Den har blivit riktigt aggressiv och orsakar både den ena efter den andra katastrofen. Det visar sig efter några veckor att de inte längre kan behandla dig för cancern utan att din kropp kommer stänga av helt direkt om vi skulle fortsätta med cellgifterna.
Vi måste alltså förbereda oss på att du ska lämna oss inom snar framtid. Närmare bestämt så länge som dina organ orkar hålla dig vid liv.
Nu har vi kommit till den punkten då jag faktiskt nästan önskar att du fick somna in så du slapp vara instängd i din egna kropp. Vi får hjälpa dig med allt nu och det är inte många vakna stunder längre. Man har börjat läsa ditt kroppsspråk för att se om du har ont eller inte. För hur många gånger vi ska trycka på knappen så du får en dos smärtlindring.
Jag har inte sovit en sekund sedan i fredags, det är snart en vecka. Jag sover just nu i sovrummet som har en vägg mellan ditt sovrum. Så fort jag inte hör dig andas eller snarka så är jag uppe för att kolla till dig.
Jag håller krampaktigt tag om alla våra minnen och tar vara på varje leende jag får ifrån dig nu. Men det är inte lätt. Det är så förbaskat svårt att hålla sig från tårar när jag ser i dina ögon hur ont du har. Att jag snart inte längre har dig vid min sida. Hur fan ska detta gå? Hur ska livet gå vidare sen?
Det jag har så svårt att förstå är hur fort allting har gått. Här är vi i Budapest för att fira din 50årsdag i februari i år. Det är 4 månader sedan!
Ta vara på livet och uppskatta det ni har för rätt vad det är så tar det slut. 👭💔